Kortfattade anvisningar till hängningen av:
De ou par Marcel Duchamp par Ulf Linde

1.
Anpassa hela utställningen efter en ideal betraktare: en person i rullstol.
En rullstolsramp anläggs på entrétrappan från Fredsgatan så att den rullstolsburne inte ska behöva göra entré från baksidan, från Jakobsgatan. Studera rampens vinkel.

2.
Bygg en temporär vägg/entré utanför entrén, som förtydligar ett utanför och ett innanför (den gräns som finns i både Det stora glaset (Brudens kläder) och i Étant donnés (trädörren )). Utanför ståtar hela det institutionella Sverige: Rosenbad, Riksdagshuset, Slottet, UD, Sagerska palatset, institutionerna. Innanför: det åtrådda. Låt den byggfirma som anlitas få avgöra form och utseende (ref: Ready mades).

3.
I trappan innanför ytterdörren spänns en replik av matrisen för Det gyllene snittet, den som Ulf Linde spände i taket av Duchamprummet på gamla Moderna Museet. Anpassas högst upp i trappen så att höjden är i lagom nivå för den rullstolsburne. Det gör att vi andra får huka oss lite för att komma in i utställningen (ref: Le Surréalisme en 1947).

4.
Ouvertyr. Nikehallens väggar kläs helt in i Duchamprosa tyg (färgen för insidan, det åtrådda, enligt färgprover framtagna av Henrik Samuelsson och Ulf Linde), som veckas enligt klassiskt snitt så att det korresponderar med rummets arkitektur (ref: vitrinskåpet på kan sliet, Kungl. Akademien för de fria konsterna).

5.
Konstruera en fritt tolkad replik på Ready Made Malheureux (1919), en geometribok med pärmarna bortrivna vars boksidor fladdrar genom luften från en liten bordsfläkt. Låt skuggan på väggen betonas genom en enda ljuskälla så att det blir ett skuggspel som för tankarna till Cykelhjulet och Tu m’.
Kompletteras med ett ljudverk i 16 högtalare i en cirkel (22,5 ° mellan varje högtalare) med spridda ljud som relaterar till verk av MD samt fraser av MD och UL. HS och JS laborerar.

6.
Rullstolsramp monteras i trapporna från Nikehallen. Besökaren leds därefter att ta vägen genom Övre hallen utanför hörsalen och göra entré till själva utställningen i Sal Nordost, genom dörren precis före Café Mejan.

7.
Entré genom rosa tyg som fungerar som sluss till ny luftfuktighetszon enligt instruktion från MM:s konservatorer. Färgen samma som i Nikehallen. Materialet testas för vad som är mest lämpligt i förhållande till
luftfuktighetskrav.

8.
På insidan entrén en temporär vägg, en rektangulär form som snedställs 2 x 11,25 °, tillsammans 22,5 °, framåt och sidledes, som vore den nedstucken i golvet. Väggen byggs med ett djup om 30–50 cm.

9.
Entréväggen, golvet och utsidan av det rum i rummet om 505 x 817 cm som upptar en stor del av Sal Nordost målas i Duchampgrönt (färgen för utsida), m.a.o. alla synliga ytor utom taket (jfr: Den gröna asken). Förutom de tre objekten vid entrén, blir därmed det rum som betraktaren möter tomt – en grön utsida. Det enda som avviker är en roto-reliefmaskin, som ställs direkt på golvet. Sladden får slingra sig på golvet, slumpmässigt (jfr: Trois Stoppages étalon). Den roterar tyst och blir det enda som fångar/stör perceptionen i det gröna rummet.

10.
Vid entréväggen placeras två objekt, ett slags spegelbilder av varandra.

11.
Det första är ett porträtt av Marcel Duchamp taget av Irving Penn där Marcel Duchamp avporträtteras i ett hörn om 22,5°. Bilden lånas ur MM:s samlingar, alt. ur privat samling. Den monteras med ram inuti en låda (förslagsvis av koppar) med en spegel på baksidan. Hängning: på vägg monteras en spegelsom är krympt ca 7 mm i förhållande till kopparramen. Kopparlådan med spegel monteras så att spegeln hamnar utåt, mot rummet, och bilden vänds in mot väggen. Den monteras 17 cm ut från väggen, med hjälp av fyra kopparstavar. Betraktaren möter först en spegel och bakom spegeln kan betraktaren se bilden som spegelbild. För att se hela bilden måste man byta sida och se den både från höger och vänster sida. Återkommande referens: À regarder (l’autre côté du verre d’un oeil), de près, pendant presque une heure. Eller: La mariée mis à nu par ses célibataires, même.

12.
En pendang till porträttet av Duchamp – en replik fotograferad av Hans Hammarskiöld (som var nära vän till Irving Penn) där Ulf Linde tagit den plats som Marcel Duchamp har i Penns bild. Linde sitter i sin rullstol i ett likadant hörn om 22,5°. Bilden plåtas i augusti. Den får samma format som Penns original och förses med en liknande ram. Den monteras på andra sidan ingången enligt samma anvisningar som i punkt 11. Betraktaren möter en spegel och ser bakom spegeln fragment av en bild i ännu en spege

13.
På baksidan av entréväggen, i lagom höjd för en rullstolsburen, två titthål, (ref. Étant donnés). Innanför en bildskärm med en skiss utifrån Marcel Duchamps idé för ett reciprocal ready made : att använda en målning av Rembrandt som strykbräda. Hologram: en fördröjning i glas – där en förskjut-
ning av två färger skapar illusionen av ett djup. Som av en slump råkar Kungl. Akademien för de fria konsterna äga en av Sveriges nationalskatter: Claudius Civilis  5 av Rembrandt. Institutionell repassering.

14.
Rummet i rummet är en i skala något förskjuten (för att erhålla mått som följer siffrorna 1,2,3,7,8) replik av Duchamp-rummet som invigdes 1989 på gamla Moderna Museet. Rummet var ett verk av Ulf Linde. Utsidan helt målad i grönt. På baksidan, nästan otillgänglig, i det bortre hörnet, i lagom
höjd för den rullstolsburne, hängs Moulin à café (1911), nyckeln till Duchamps och Lindes värld.

15.
I entrén monteras det ursprungliga rummets replik av den port som Duchamp gjorde till André Bretons Galerie Gradiva i Paris 1937. Repliken är Ulf Lindes replik från MM som är något omarbetad i förhållande till Duchamps original. Linde föredrog transparent plexi, Duchamp mjölkvit.

16.
På insidan av kuben läggs en heltäckande matta i Duchamprosa (färgen för insida), vilket avviker från originalet på gamla MM där mattan var grå.

17.
I taket spänns, i enlighet med originalet, ett rep som bildar matrisen för Det gyllene snittet, samma matris som besökaren redan mött, direkt innanför entrén, i trappan med Lejonet och Vildsvinet.

18.
Verken hängs och placeras inuti kuben i enlighet med originalet, rummet på gamla Moderna Museet, där hängningen, som baserades på det gyllene snittet, var låg.

19.
Sal Nord – mittsalen – transformeras för utställningen till ett rum i två våningar (en undre och en övre domän, ref: Det stora glaset samt Étant donnés). En ramp leder till den övre domänen. Rampen slutar i en platå varifrån betraktaren kan ta del av det som finns i den övre domänen. Det går
inte att ta sig ut på ”golvet” och närma sig målningarna eftersom golvet är illusionen av ett golv, det tillverkas av uppspänd vit duk. Den fästs några decimeter över platån. Betraktaren ser målningarna på distans. De går inte att närma sig. Rummets väggar och golv är helt i vitt. Dagsljus släpps in enom lanterninen (som därför måste skyddas mot UV-strålning).

20.
Som en bieffekt blir rummet stöldsäkert. Här hängs några av de dyrgripar som lånats ut av Moderna Museet och där Ulf Linde spelat en nyckelroll för att de hamnat i museets samlingar. Verken är: Francis Picabia: Première rencontre (1925), Francis Picabia: Prenez garde à la peinture (1916), Giorgio de Chirico: Le cerveau de l’enfant (1914), Jacques Villon: Composition en jaune et bleu (1921), Jean Arp: L’oiseau (1922).

21.
Vid entrén från Sal Nordost, synlig när man kommer ut ur Gradiva-porten i repliken av det gamla Duchamprummet eftersom ”golvet/taket” i Sal Nord blir lägre än höjden på dörren, placeras Mascot för rörelse i konsten av Carl Fredrik Reuterswärd. Verket producerades ursprungligen för utställningen Rörelse i konsten på Moderna Museet. På grund av skulpturens tyngd måste golvet under skulpturen
förstärkas.

22.
Synliggör att golvet/taket vid entré och sorti består av tre linjer, två gröna och en vit (jfr. Duchamps frigörelse 1912: han blev en i förhållande till sina två bröder, Jacques Villon och Raymond Duchamp-Villon, innan var de tre av samma kulör/valör).

23.
Istället för en statisk hängning av målningarna placeras de efter ett imaginärt rum i rummet, en något liggande romb som förskjuter verken 22,5° horisontellt och vertikalt. En liknande romb, formad som en pyramid återfinns i À regarder (l’autre côté du verre d’un oeil), de près, pendant presque une heure. Verken, liksom betraktarens blick, sätts på så sätt i rörelse i förhållande till Sal Nordost, en fördröjning som gör verken närvarande men samtidigt oåtkomliga.

24.
Från platån har icke rullstolsburna möjlighet att gå ner i en trappa som tillverkas med sju trappsteg (platån utgör det åttonde steget) som leder till den undre domänen mot entrén till den avslutande salen, Sal Nordväst. Den rullstolsburne tar sig istället ner tillbaka för rampen och den undre domänen.

25.
Den undre domänen är verkstaden: betraktarens arbete, skisser, studier, ritningar och en mängd annat material. Material, golv, konstruktion lämnas så som det blir när allt byggs och monteras. Formen bestäms av hantverkarna (jfr. Ready made). Visst ljus sipprar ned ifrån den övre domänen. I övrigt endast spilljus från belysningen av objekten. Objekten monteras på väggarna (som möjligen målas svarta eller Duchampgröna). En enkel konstruktion av glas längs båda långväggarna gör det möjligt att variera djupet mellan glas och vägg något – så att också mindre objekt får plats.

26.
Kvar som möjlighet: det lilla rummet som finns mellan Sal Nord och trappen till Nikehallen.Som föremålet i À bruit secret.

27.
Direkt innanför entrén till Sal Nordväst placeras Tatlins torn som lånats ur Moderna Museets samlingar. Det är en modell i skala 1:10 av det original som aldrig uppfördes där det var tänkt i Moskva. Verket placeras så nära entrédörren som möjligt, som vore det lite för nära, men ändå så att en rullstol ledigt kan komma förbi.

28.
Ljussättningen av Tatlins torn blir beroende av det andra verket i lokalen, men bör hållas dämpad, försiktigare än hur den normalt är ljussatt.

29.
Det andra verket i rummet är den aldrig tidigare visade repliken av Marcel Duchamps sista verk: Étant donnés: 1. La chute d’eau, 2. Le gaz d’éclairage (1946–1966). Repliken är utförd av Ulf Linde i skala 1:10. Verket placeras på ett podium. En temporär vägg byggs från höger dörrkarm till den västra väggen. För att undvika slitage föreslås verket vara igång i intervaller om sju minuter.

30.
Verket har i repliken två dimensioner: som modell där för första gången hela konstruktionen blir synlig vilket synliggör att måtten stämmer med Moulin à café (1911). Denna kan studeras i intervaller genom en riktad belysning från taket. Den andra dimensionen är att genom modellen visa hur betraktaren ser originalet i Philadelphia. En liten videokamera monteras (av JS). Bilden projiceras på kortväggen så att betraktaren i naturlig storlek får se det som den enskilde besökaren ser genom samma titthål i Philadelphia.

31.
Utgång genom dörr till vänster på södra väggen, en sluss som fungerar som luftfuktighetszon, Slussens väggar kläs i samma rosa, veckade tyg som i Nikehallen (eller vitt tyg, om det blir för överlastat med det rosa). Utgång genom insidan, en korridor innesluten i det åtrådda. Insida möter utsida.

Jan Åman
med
Henrik Samuelsson
Susanna Slöör
John Stenborg
Daniel Birnbaum
Daniel Daboczy
m. fl.