Text: Daniel Birnbaum
Slutgiltigt ofulländat

”Bara det ofullkomliga kan begripas – kan föra oss vidare”, lyder en formulering hos Novalis. Med romantiken föds en ny syn på det oavslutade, på konstverket som med nödvändighet ofullbordat – öppet. Den romantiska poetiken är en försvinnandets estetik; drömmen gäller inte verkets och helhetens varaktighet, utan poesins flyktiga ögonblick, den rena akt som alltid upphäver sig själv – om möjligt utan att lämna några spår efter sig. Till den poetiska triumfen hör det egna försvinnandet.

Maurice Blanchot har fångat detta förflyktigande i följande rader: ”Således dör Novalis – nästan symboliskt – utan att ha skrivit andra delen av Heinrich von Ofterdingen, den som skulle ha kallats ’Fullbordan’ – och Goethe mumlar hela tiden med dyster min: oavslutade böcker, ofullbordade verk. Kanske det. Såvida inte ett av romantikens syften var att införa ett helt nytt slag av fullbordan …”

Med dessa betraktelser inledde jag för många år sedan en kommentar till ett urval av Novalis fragment som gavs ut som första band i en serie om elva böcker. Utgivningen hade en gåtfull lucka mitt i serien: efter band 6, som ägnades René Daumal, kom besynnerligt nog band 8. Nummer 7 i serien, som nu, nästan tjugo år senare, fortfarande inte nått sina läsare, sades vara reserverat åt en ännu inte färdigredigerad volym av Ulf Linde med titeln 7/8 – en analys av ett ständigt återkommande talförhållande i Marcel Duchamps verk. På den tiden var allt detta enbart rykten. Ingen jag kände var riktigt säker på om det verkligen existerade något manuskript.

Jag har nu fått se manuskriptet. Det tycks ha legat där, så gott som tryckfärdigt, i två decennier. Slutgiltigt ofulländat, skulle man kunna säga. Linde skriver: ”Att Marcel Duchamp intresserade sig för geometri och matematik vet de flesta som vet något alls om honom. Därför är det också egendomligt att så lite skrivits om hur intresset går att spåra i hans konst, trots att han själv klart angivit var de första spåren står att finna. I en av sina intervjuer bad Pierre Cabanne honom förklara hur han utvecklade det komplicerade måttsystemet i Det stora glaset, och Duchamp svarade: ’Förklaringen finns i Moulin à café.’” Duchamp säger faktiskt exakt så i en intervju som alla läst som intresserat sig för hans konst, så det är rätt egendomligt att så lite skrivits om detta. Men så är det också svårt att begripa hur denna lilla suddiga målning av en kaffekvarn som Duchamp utförde för sin bror Raymonds kök redan hösten 1911 skulle kunna vara en nyckel till någonting så exakt som geometriska förhållanden. Den verkar, som Linde påpekar, snabbt hopkommen och allt annat än precis. Den som försöker mäta upp den har det inte lätt, för bilden saknar fasta punkter att utgå på. Det verkar rätt osannolikt att den skulle bära på en sanning om hela Duchamps verk. En geometrisk sanning.

Själva idén att det skulle existera en ännu okänd nyckel till Duchamps verk har tett sig allt mindre sannolik med tanke på att så gott som alla hermetiska läror och komplicerade filosofier – från alkemin till psykoanalysen – applicerats med stort allvar och föga klargörande effekt. Är det inte snarare så att Duchamp gillrat ett slags hermeneutisk fälla och ler ironiskt i sin himmel över de ändlösa försöken att med ständigt nya tolkningsverktyg dyrka upp mekanismen: very amusing.

Så har jag oftast tänkt, men Lindes verksamhet är annorlunda. Den är handfast och praktisk till sin natur. Istället för att grubbla över kaffekvarnens symbolik intresserade han sig till att börja med för dess mekanik, dess rent fysiska uppbyggnad. Hur fungerar den egentligen? För att få ett svar på det införskaffade han en enkel kaffekvarn av det slag som konstnären rimligtvis tagit som utgångspunkt. Han skruvade isär kvarnen och lärde känna dess delar: malningshuset, och den rörliga delen, malningsspindeln. Han vred runt veven och lärde känna dess olika lägen, han sköt den lilla lådan för malt kaffe fram och tillbaka. Enkla handgrepp kan man tycka. Men med stora resultat: ”Mer behövdes inte heller för att Moulin à café skulle yppa sin komposition. Och ur kompositionen kom sedan måtten.”

Linde har inte hittat en ny tolkningsnyckel som på ett filosofiskt plan öppnar verket. Istället har han hjälpt oss att se Duchamps verk på ett sätt som får det att hänga ihop på ett helt nytt sätt. Om Linde har rätt – och jag är benägen att tro att så är fallet – finns en konsekvens som ingen tidigare anat, från den lilla suddiga målningen från 1911 till den komplexa gestaltning som heter Étant donnés och som blev känd först postumt. Linde visar hur de olika konstverken hänger ihop och hur vissa mönster återkommer gång på gång. Kanske kan man säga att han med geometrins hjälp visar hur verket i grund och botten är ett.

År 1920 målade Duchamps syster, Suzanne, en liten olja på duk med titeln: Marcel Duchamps olyckliga readymade. Brodern hade skickat henne en liten instruktion som bröllopsgåva i vilken hon uppmanades att fästa en skolbok i geometri med hjälp av snören på sin balkong. Vinden skulle komma att lösa de geometriska uppgifter den fann av värde och sida för sida lösa upp den euklidiska världsbilden: ”… och sedan regnet, vinden, de flygande sidorna, det var en underhållande idé.” An amusing idea.

Mötet mellan slumpen och geometrin, mellan vinden och skolboken, är kanske en bra bild för Duchamps på en gång exakta arbete och hans öppenhet för det som inte kan förutses, för andra geometrier än de vi lär oss i skolbänken. Geometribokens sidor som fladdrar i vinden för oss kanske också tillbaka till tankar som fanns redan hos den författare jag inledde med. Den lilla målningen av en kaffekvarn ter sig oprecis, men bär ändå på en matematisk sanning. Denna spänning mellan perfektion och oformlighet finner vi överallt i det som växer kring oss och i våra egna kroppar. Den som tror att ett lite trasigt löv som torkar på trottoaren inte bär på en inre perfektion har ett och annat att lära sig. Marcel Duchamps olyckliga readymade är kanske det perfekta exemplet på den försvinnandets estetik som vi förknippar med romantiken. Också tanken på en gåtfull geometri, som skymtar fram för den som är villig att se, mitt i myllret av oöverblickbart liv fanns formulerad hos Novalis: ”Många är människans vägar. Den som följer och jämför dem kommer att se gåtfulla figurer uppstå; figurer som tycks höra till den stora chifferskrift, som man skådar överallt, på vingar, äggskal, i moln, i snön, i kristaller och stenformationer, på vatten som fryser till, i bergens, växternas, djurens, människornas inre och yttre, himlens ljussken, på behandlade och bestrukna ytor av beck och glas, i filspånen kring magneten, i slumpens sällsamma rörelsemönster.”