Text: Henrik Samuelsson
Eftervärld

Marcel Duchamp talade om det för konstnären viktiga i att förhålla sig till ”the posterity”. En tanke om att befria konsten från dess egen tids förförståelse och självpåtagna begränsningar, genom att vända sig mot en publik utlokaliserad till en tänkt eftervärld.

Var det så att Duchamp i mötet med den unge Ulf Linde såg ett ombud för både denna idé och för sitt livsverk? Någon som oväntat korsade hans väg vid rätt tidpunkt, utrustad med det som krävdes för resan mot framtiden. Schackspelaren Duchamp såg möjligheterna och gjorde sin spelöppning … Efter att i långa perioder under de senaste femtio åren ha suttit i en röra av kryptiska anteckningar och grubblerier, insvept i ett moln av cigarettrök, verkar det troligt att Linde inte är helt främmande inför denna tanke – betraktad från en utsiktspunkt i eftervärlden.

Den som föreställer sig att det skapande arbetet kan befrias först i mötet med framtiden, får vara beredd på att resan ut ur sin egen tid kan bli en ganska enslig historia. Det kan vara ett bra tecken att vägen är glest befolkad; det ger rörelsefrihet och, om inte annat, en viss lättnad. Att Duchamp hade den karaktär som krävdes för att gå denna väg har länge varit uppenbart för många. Att Linde hade det som krävdes att gå Duchamp till mötes i denna besynnerliga terräng – baklänges om man så vill – blir nu uppenbart för allt fler. Möjligen var det ett gemensamt drag för Duchamp och Linde; förmågan att se bortom egna begär i och till nuet.

Genom att bokstavligen återskapa Duchamps verk erbjuder Linde ett alternativ – ett annat sätt att se och tolka via hantverket. I det praktiska arbetet med kopiorna kom Linde de poetiska koderna på spåren; i den formella klarheten och i de exakta måtten, men också i de små avvikelserna. Raffinerade förskjutningar som först är (till synes) osynliga, men som för den uppmärksamme bildar betydelsebärande mönster och sammanhang. Allt detta gjort med en reservationslös medvetenhet inför den tid som krävs för att vänta ut det flyktiga ögonblicket. Uppenbarelsen.

Först; den ene lämnar sin utsaga, det sedda. Den andre arbetar med beskrivningen av seendet.
Två i skugga för varandra, på var sin sida om verket – i väntan – tills transparens uppstår i arbetet med det formade och i en möjlig syn. Sedan; mötet med någon annans blick genom verket och en förnimmelse av att man inte är helt ensam. (Min skugga faller samman med någon annans, ut över den språkliga allmänningen.)

Vintern 1991–92 assisterade John Stenborg och jag Ulf Linde i arbetet med den senaste versionen av Det stora glaset. Det blev till en erfarenhet där många av våra föreställningar om vad konstens hantverk kan vara skulle komma att omprövas. Under arbetets gång förändrades det konstnärliga arbetets fält inför våra ögon; betydelser expanderade och befriades från våra förutfattade meningar – våra förförståelser.

Det var ett mycket svårt arbete – men roligt. Kanske den sorts rolighet som uppstår när svårigheten slår över i ren absurdism och till slut lockar fram en känsla av att man befinner sig mitt i ett underbart skämt. När man tycker sig ana den sinnrika mekanismen bakom vitsen, mitt i dess sinnesutvidgande chockverkan …

Vi sa ofta: det här går inte att göra. När det sedan, trots allt, var gjort sa vi: hur lyckades vi med det här?

Vad reglerar förhållandet mellan original och kopia? Det är en fråga som det naturligtvis är omöjligt att ge något generellt svar på. (Knappast heller något särskilt intressant eller ens vettigt.) När vi påbörjade arbetet med den nya kopian av Glaset fanns det trots allt några givna men samtidigt, som det skulle visa sig, oöverblickbara förutsättningar.

Linde hade ett gränslöst material till sitt förfogande. En vindlande men ändå öppen konstruktion baserad på en lång tids besatthet. Beräkningar kring Glasets alla mått, märkliga ritningar, språkliga lekar, noter från samtalen med Duchamp, poetiska infall … Allt verkade dessutom vara i ständig rörelse inne i hans huvud; ett slags ivrigt roterande tombola där lotter med kryptiska tecken trillade ut med obeveklig frekvens. I regel ackompanjerade av muntra utrop eller indignerade illvrål. Vinstlott, eller inte …

Under arbetets gång uppenbarades alltså ständigt nya sammanhang – nya idéer som måste prövas, liksom gamla idéer som måste omprövas. För en assisterande hantverkare var mycket av detta svårt att omfatta.

Ändå fanns där en stark känsla av delaktighet … (Har det i hantverket sedda verkligen en så stor betydelse?)

Det som var enklast att förstå var Lindes muntliga uttolkning. Den levererades dagligen inför verket – mitt i hantverket – i något som liknade improviserade föreläsningar. Dessa genomgångar var mycket konkreta och innehöll alltid noggranna instruktioner om det formade; de exakta måtten, teckningens rytm, färgens tilltal, de olika materialens egenskaper och uppsyn.

Till detta kom värmen från andra sidan Glaset, Marcel Duchamps egen handstil och blick.

Mitt i detta flöde försökte vi bara, helt enkelt, att göra allt – från intrycket av helheten, via en ändlös rad av materialtekniska spetsfundigheter, formella konststycken och tematiska gåtor, ner till minsta detalj – så likt som möjligt. Efter hand förstod vi att allt det vi inte kunde begripa i stunden ändå hade sin betydelse och verkan, av den enkla anledningen att vi tillräckligt ofta gjorde bättre än vad vi egentligen kunde.

Originalet kommer först, det förebådar kopian. En bra kopia kräver ett slags utvidgad uppmärksamhet av sina hantverkare. Man måste vara uppmärksam på originalet, lyhörd intill självutplåning. Detta samtidigt som man är beredd på att ta till vara det som till synes råkar ske, i det material man bokstavligen håller i sina händer. Till slut inser man att det inte är mycket som råkar ske. Det väsentliga kommer till ur inlevelsen i materien, färgens viskositet och uppsyn, blytrådens legering och dess då följdriktiga spänst etc. Det är allt detta som senare plötsligt utfaller till ens fördel. En i stunden ny men ändå neutral kvalitet, en poetisk artefakt att våga införliva när den kommer till en.

Ulf Linde har aldrig ägnat sig åt att, i enkel mening, kopiera någon annans konst. Han har med lyhördhet och precision tolkat det som förebådat hans eget arbete – han har ställt sig i nivå med det som intresserar honom, utan att nödvändigtvis manifestera sin egen närvaro.

Med detta sätt att förhålla sig – att med sin blick möta konsten inifrån och ut – har Ulf Linde upprättat en domän där tolkningen blir till konst i egen rätt. En jämbördig part i ett möte, blick mot blick.

Det är, i enkel mening, vackert.